Förlossningsberättelse

Leonel Nygård 2005-10-30


Leonel var beräknad att födas den 8 november, men den 30 oktober tidigt vid kl.05.00 på morgonen kände jag några snabba ilningar i magen.
(Hade kört en s k färdknäpp kvällen innan med hopp om att det skulle sätta igång förlossningen)
Gick på toaletten ett par gånger och märkte att det eventuellt kunde vara fostervatten som kom och inte nödvändigtvis urin, men jag ville ändå inte få falska förhoppningar så jag antog att det var urin eller flytningar.

Gick senare på morgonen på toaletten igen och då kom det blodblandat slem på pappret!
Då förstod jag att det verkligen var nåt på gång på riktigt!
Jag gick tillbaka till sängen där Robert låg och sov. Jag talade ivrigt om för honom att det var nåt på gång nu.
Vi kunde inte sova så vi gick upp. Jag hade börjat känna lite småvärkar..
Jag ringde till förlossningen på Karolinska där det var menat att jag skulle föda, det var fullt där så hon skulle ringa till Danderyd och se om det fanns nån plats för en kontroll för mig. Danderyd var också fullt så det fick bli Söder sjukhuset vi åkte till för en kontroll.

Jag plockade fram "BB-väskan" som jag packat omsorgsfullt flera gånger, nu skulle innehållet i den förstås kontrolleras en gång till.
Jag hade skrivit en lista på allt som skulle med. Listan lades på köksbordet och fyra nervösa händer började packa väskan och bocka av listan en sista gång.

Värkarna kom nu ganska regelbundet med ca 4-5 minuters mellanrum. De kändes mest nere i ryggen.
Vi värmde vetepåsen och jag lade den innanför byxkanten mot svanken. Det kändes skönt.
Vi irrade omkring en stund hemma med att packa den där BB-väskan och tillslut så hade vi fått på oss skor och jackor och var på väg. I sista stund tog Robert med bilbarnstolen för säkerhets skull IFALL ATT det skulle födas en bebis, även fast vi "bara skulle på kontroll". Trodde vi ja!

Värkarna fortsatte att komma i bilen. Vi svängde förbi Mc´donalds och Robert sprang in och köpte frukost. Vi åkte lite vilse inne i stan,men tillslut kom vi fram till förlossningen.
Vi blev inskrivna kl.09.43
De kopplades en CTG på min mage för att se barnets hjärtslag och för att se hur mina värkar kom.
Barnet mådde bra och mina värkar kom regelbundet och fint.
Vid första kontrollen var jag öppen 4 cm! Så vi slapp åka hem och vi visste att vi skulle stanna tills jag fött nu! Skönt besked men samtidigt lite nervöst förstås.

Jag fick ta på mig en sån där jättehärlig sjukhusskjorta och ett par nylontrosor med en jättebinda i.
Jag ville ha lavemang som jag skrivit i mitt förlossningsbrev och fick komma till ett rum med dusch och toalett.
Jag tog lavemanget medans Robert gick för att parkera om bilen. Sen satt jag i duschen en stund och sprutade varmvatten på magen. Vi gick tillbaka till förlossningsrummet när jag duschat klart.
Värkarna blev starkare och starkare. Robert fick låna en massage-grej i trä som han masserade min rygg med under varje värk. Det hjälpte faktist en hel del.
-Massera!Massera!Massera! halvskrek jag vid varje värk.
Och Robert masserade och masserade och masserade...

Sen fick vi låna en gå-ställning som vi gick ett varv med i korridoren. Det var jobbigt att stå upp vid värkarna. Jag försökte hänga på gå-ställningen och slappna av vid värkarna,men det var svårt.
Vi gick tillbaka till rummet och jag satt upp istället i sängen med ställningen framför mig.
Robert satt brevid med massage-grejen redo.

Jag ville testa lustgas och fick göra det. Det var svårare än jag trodde! Det var svårt att liksom tima in andningen med värkarna. Jag började andas lustgasen lite för sent och släppte masken för tidigt.
Det kändes ärligt talat som att min hjärna skulle sprängas av gasen! Jag sa det högt och hörde lite småskratt i bakrunden. Jag fick instruktionen att fortsätta andas gasen lite längre vilket jag gjorde och jag blev helt borta av gasen. Jag mådde lite illa av gasen också, antagligen för att jag blev så torr i munnen av den.
Kommer ihåg att jag tänkte mellan två värkar att "aha, man använder lustgas vid förlossning för att man glömmer hur ont förra värken gjorde..."
Det var alla möjliga tankar som snurrade runt i huvet av den där gasen måste jag säga.
Ibland mådde jag illa av gasen och hade spypåsen redo hela tiden.
Jag sa till barnmorskan att hon inte fick gå, men hon och Robert hörde fel och trodde jag sa att det inte kommer att gå. Jag vet inte om jag fick fram att dom hört fel, men jag orkade knappt prata under värkarna .Det var skönt att ha de 2 barnmorskorna där som stöd.

Vid nästa kontroll var jag öppen 7 cm! Skönt att veta att det hände nånting under dom smärtsamma värkarna. Jag satt upp i sängen och kände att jag skulle spy, vilket jag gjorde. Jag spydde 2-3 påsar tror jag! Sen gick illamåendet över. Tror att det var när barnet passerade spinae-taggarna som jag spydde. Har hört att det är vanligt att man spyr då.

Precis när jag kände värkarna komma smygandes så skrek jag helatiden: Masken,masken,masken! och
Massera!Massera!Massera! Det blev som ett mantra vid varje värk.

Sista kontrollen var jag öppen 10 cm! Jag hade öppnats fort! 2 cm i timmen ungefär.
Jag började känna att det tryckte på i rumpan och underlivet. Kunde inte sitta still i sängen utan låg och vred mig så jag nästan ramlade ur sängen. Det kändes som när man ska bajsa fast 1000 ggr starkare.
Mina ben lades upp på benstöden i sängen. Det var inte skönt alls att halvsitta på det sättet. Jag skrek allt vad jag hade under värkarna. Barnmorskorna stängde den andra extradörren också, antagligen så att jag inte skulle skrämma slag på andra kvinnor som var inne för att föda =)

Krystvärkarna började alltså kl.14.25 enligt min förlossningsjournal.
Jag sa till barnmorskan att jag ville ha bäckenbottenbedövning,vilket jag fick.
Huvet hade inte kommit ner helt sa barnmorskan. Efter en stund hämtade dom en förlossningspall och jag fick sitta på den lutandes mot Robert som satt i fotöljen bakom mig. Det var jobbigt att flytta sig från sängen till pallen för att jag hade såååå ont!
Jag skrek verkligen allt jag hade vid varje krystvärk. Det gjorde så förbannat ont!
Det spännde i hela underlivet och det var smärtsamt att sära på benen. Jag fick känna på barnets huvud inne i underlivet.
"Vidrigt!" utbrast jag snabbt för att jag tyckte huvudet kändes så mjukt.

Det hjälpte att skrika allt jag hade.
Jag fick släppa gasmasken tillslut och de sa att jag skulle trycka på istället för att skrika ut luften.
Jag gjorde det fast det var svårt. Mellan värkarna kändes det hopplöst och skrämmande! Jag kände att det inte kommer att gå att trycka ut barnet genom underlivet. Jag försökte tänka på nåt som skulle motivera mig till att krysta ut huvudet, men innan jag hann tänka ut nåt så hade redan nästa krystvärk börjat.Allt var väldigt intensivt vid krystvärkarna.
Det kändes som att det inte hände nånting när jag tryckte på, men efter ett tag så var ju faktist huvet ute en bit.
Klockan 14.37 kom äntligen hela bebisen ut! Jag krystade i 15 minuter sammanlagt enligt min journal.
Det var underbart när han äntligen kom ut och den förbaskade smärtan försvann! Fantastiskt! På mitt bröst fick jag en liten halvblå skrikande slemmig varelse.
- Vad blev det?! ropade jag ivrigt och fick se en liten snopp.
En pojke! Precis som alla trodde. Blev även glad för Roberts skull som hoppats på en liten pojke. Det bästa och viktigaste av allt var att barnet var friskt och välskapt förstås.

Strax därefter kom moderkakan ut också. Barnmorskan sa att det var en tjock moderkaka och att lillen haft gott om käk i magen.
För övrigt såg det ut som att en massaker ägt rum på golvet.
Blod och slem och allt möjligt. Men det var snart rent och fräscht igen när barnmorskorna torkat upp där. *stackarna*
Jag fick lägga mig på sängen igen för att eventuellt sys. Jag hade knappt spruckit nånting, fick bara sy nåt enstaka stygn invändigt och nåt enstaka utvändigt. Det var lite irriterande att behöva ligga och bli sydd också direkt efter förlossningen, men dom var ju tvungna att göra det.

Förlossningen kunde inte ha gått bättre tror jag. Jag har en positiv bild av den, även fast det var en helvetes smärta.
Ut kom iallafall en underbar liten kille! Världens underbaraste lille Leonel!!!