Informationsmaterial

Teklas dramatiska födelsedag!

Publicerad av CPMAMMAN den 9 februari 2009 09:46

Kategori: Förlossningsberättelser
Visningar: 392

Fredagen den 26 Januari 2007 var en isande kall och vacker vinterdag. Fredrik hade redan gått till sitt jobb så jag hade hela sängen för mig själv. Det molade lite i magen och jag tänkte att det måste vara dom där förvärkarna man hört om på föräldrakursen. När jag klev ur sängen trodde jag att vattnet gick. Men dessvärre var det bara blod som täckte mina nakna fötter. Panik fanns det inte utrymme för, jag skulle rädda mitt ofödda barn, och larmade 112. Dom fick mitt samtal 08:45 och 47 minuter senare är hon alltså född. I väntan på mina uniformerade änglar räknade jag sparkar som fortfarande var relativt tydliga, men som hela tiden avtog i frekvens. Jag kunde bokstavligen talat känna att det pågick en kamp på liv och död därinne. I ambulansen var det tyvärr slutsparkat och jag inställde mig på det värsta tänkbara.
Inne på förlossningen togs vi emot av en syster som ville lägga CTG på magen. Men hon möttes av tystnad. En läkare kom inrusande för ett ultraljud. Själv vågade jag inte titta på skärmen och efter bara någon sekund ordinerade hon akutsnitt. När dom rusade med mig till operationssalen var det precis som på film. Var tredje hjärtslag fick det att svartna för ögonen. Helt plötsligt låg jag på ett operationsbord och bländades av ljus. Salen var full av kirurger och det kändes som om dom hade väntat på just oss hela morgonen. Det sista jag minns är att dom drog plast över magen och att jag fick andas i en mask som smakade skit. Chefskirurgen skrek; "Tystnad, nu kör vi".
Sen mörker.

I sista sekunden fick dom ut henne. Hon såg ut som en liten trasdocka och hade bara en blygsam puls. Hon andades inte och var färglös. I händerna på fyra barnläkare kom hon dock igång efter några upplivningsförsök. Det var min moderkaka som hade släppt. Ironiskt nog på grund av att min livmoder är hjärtformad. Man kan tycka att det ska vara säkert att ligga i ett hjärta.

Medan jag sov var Tekla fortfarande i dåligt skick, och långt ifrån säker. Hon vägde 1876 g och hade problem med andningen. Hennes tillstånd försämrades ytterligare efter någon timme då vänstra lungan brast. Det var först på eftermiddagen, efter en hel dag på operationsbordet, som hon flyttade in i en kuvös. Med respirator, drän i lungan och ett antal andra sladdar var hon kopplad till en monitor. Vi fick peta på henne genom glaset. En något surrealistisk första dag som mamma. Smaken av fikabrickan blev inte som i fantasin.

När jag vaknade upp ur narkosen (första vändan) så visste jag inte om hon levde. Fredrik satt bredvid sängen. Det första jag gjorde var att skratta åt hans fula kläder. Ganska så snart föll jag återigen in i välbehövlig dvala innan jag vaknade ordentligt. Först då började jag långsamt minnas vad som hade hänt, utan att förstå innebörden av det. En sköterska kom förbi med en bild på flickan. Flickan som vi redan för längesen hade gett namnet Tekla. Vi blev tillfrågade om vi ville rulla ner till hennes avdelning och hälsa på. Tveksamt sade vi ja med darrande skräck och nervositet i rösten. En del av mig trodde inte på att hon verkligen hade klarat sig och att vi skulle tvingas titta på ett livlöst barn. Jag låg fortfarande kvar i förlossningssängen och för varje tröskel vi körde över högg det av smärta i magen. Psyket var fortfarande förlamat. Vårat första möte blev kortfattat och stramt. Vi petade lite på hennes ärtor till tår där hon låg på ett litet operationsbord. Det fanns inget utrymme för frågor, varken i våra huvuden eller i läkarnas ansikten. Det var tydligt att dom ville fortsätta arbeta med henne och att vi ville fly till en mindre steril värld.

Vi rullade upp till BB igen och längs vägen möttes vi av hjärtliga gratulationer. Men jag hade ingen tanke på att jag faktiskt hade blivit mamma. Barnet med ärtiga små tår hade kunnat vara vilket barn som helst. Jag antar att morfinet gjorde sitt bästa att dämpa både kropp och själ. Det var först vid vårat andra möte som jag insåg att hon var min, och att hon var fulländat vacker och bländande härlig. Först när jag fick se henne sova tryggt i kuvösen. Hennes perfekta lilla öra hade minsann min proportioner, och hon såg bekant ut.

Det som slår mig när jag blickar tillbaka på denna dag är hur apatisk jag var. Sinnesnärvaron som jag hade precis då jag upptäckte blödningen lös verkligen med sin frånvaro väl på sjukhuset. Självklart var hennes liv fortfarande skört och hon krävde mycket syrgas till andningshjälp samt en hel massa medicin. Tanken på att hon var skadad existerade inte ens. När jag och Fredrik ringde runt till släkt och vänner för att berätta möttes vi av liknade reaktioner. Pust, hon klarade sig.

På natten fick vi ett gemensamt rum Fredrik och jag. Avskilt från dom ”normalt” förlösta föräldrarna som fick sova med deras barn tätt intill sig. Jag har ett vagt minne av att vi ringde ner till hennes avdelning för att säga godnatt, men det är suddiga minnen som kan spela ett spratt. Första dagarna var nattsvarta och alltmer började vi inse faran. Var den verkligen över nu? Men hon är en solskenshistoria våran dotter. För här sitter vi idag med världens härligaste tjej. Vi var kvar på neonotal i en månad. Hon återhämtade sig enormt bra och inga prover påvisade någon märkbar skada*. Det var en tid som jag i nuläget föredrar att ha för oss själva. Men pappa Fredrik kommer hit som gäst sedan, och berättar hans version av det hela.

* Det var först vid 8 månaders kontrollen vi blev kopplade till hab och därav insåg att hon troligtvis dragit på sig en skada ändå. Vilken sorts skada vet vi fortfarande inte. MR står och väntar så fort vi känner oss redo. Det är för oss ganska oviktigt (i dom flesta lägena) att få något på papper som vi redan vet. Det gör liksom ingen skillnad i vårat underbara annorlunda liv med krigarprinsessan.

// Vill du fortsätta läsa om hur det gick/går för Tekla se min blogg.