Informationsmaterial

Livet fortsätter,men hur överlever man tills dess?

Publicerad av babalas den 4 juni 2008 09:36

Kategori: Läsarberättelser
Visningar: 1057

Det här är min historia.

2003 flyttade jag hem till min hemstad igen. Började efter ett tag att umgås med min ungdomskärlek igen. Vi var bästa vänner, umgick dygnet runt, blev kära men kom aldrig så långt att vi erkände det för varandra. Vi levde i ett förhållande som "bara vänner" men så var det ju inte. I juni blev jag oplanerat gravid. Det fanns inga tankar på att inte behålla barnet. Min vän blev lika glad han. Han hade alltid önskat sig en egen, stor familj och han var en glad och stolt blivande far. Det första han sa var: woohoo jag måste få filma förlossningen! Fan va häftigt. Det ville jag inte alls gå med på :-)

Det var lite nervöst att berätta för våra föräldrar att vi skulle ha barn. Men alla tog det som en glad överraskning för även om vi själva inte benämnde oss som pojkvän och flickvän gjorde nog våra familjer det. Jag och fadern till barnet planerade att vi skulle flytta ihop för att ta hand om barnet tillsammans. Han ville inte alls bli någon helgpappa, det var han noga med att påpeka från start. Skulle vi ha barn tillsammans så skulle vi ta hand om det tillsammans. Det praktiska fick vi lösa sen.

I början av graviditeten mådde jag uruselt. Jag spydde och hormonerna svallade vilket gjorde mig på ett hemskt humör. Jag visste inte heller var jag hade honom. Var vi bara vänner eller var han kär i mig? Vi började bråka om småsaker. Tjafsade och hade oss. Jag tror att han var lika osäker på mig. Varför kunde vi inte bara säga som det var?

Lördagen den 25 september var sista gången vi pratade med varandra på riktigt. Vi sms:ade till varandra på morgonen. Bestämde att vi skulle träffas på söndagen (dagen efter) och prata ut. Varför hålla på att bråka när vi inte behövde? Han skulle höra av sig på förmiddagen på söndagen. På lördagkväll skulle han iväg på fest med en kompis. Inget mer med det, jag var glad och tänkte att nu blir det bra, nu kan vi koncentrera oss på att bli föräldrar istället för att bråka om småsaker. Jag har epilepsi och hade pratat med min läkare någon dag innan- han berättade hur viktigt det var för mig att jag tog det lugnt, sov mycket, inte blev upprörd eller uppstressad. Faktorer som kunde trigga igång ett ep-anfall, vilket i sin tur kunde skada barnet.

På söndagsmorgonen vaknade jag ganska tidigt. Steg upp och satte mig ner för att tänka igenom vad jag ville säga vid vårt samtal. Vid 11 ringde telefonen. Det var hans mammas nummer. Trodde såklart att det var han. Han brukade alltid låna telefoner när han inte hade pengar på sin. Men det var det inte. Det var istället det värsta telefonsamtal jag någonsin fått hittills i mitt liv.

Hans mamma ringde och sa: -Sitter du ner?

Jag blev genast orolig. -Vad har hänt?

-Andre har råkat ut för en olycka och det är allvarligt!

Jag började gråta stilla och sa bara -neeeej!

Hon frågade om jag kunde ta mig ner till Umeås sjukhus. Läkarna visste inte hur länge han skulle leva.

Hela min värld rasade. Jag lyckades få med mig handväskan och gick ut genom dörren. Jag ringde min kompis först och frågade om de kunde skjutsa mig till busstationen. Hon blev alldeles förstörd när jag berättade anledningen och sa att naturligtvis kunde dom göra det. Sen ringde jag min mamma och berättade vad som hade hänt. Mamma blev alldeles tyst i luren, sen sa hon att hon genast skulle skjutsa mig till Umeå. Jag ringde tillbaks till min kompis och berättade att mamma skulle skjutsa mig dit. Frågade om hon kunde följa med. Det ville hon. Hon sa även att hon och hennes sambo hade tänkt skjutsa mig annars. Vi la på och då brast det för mig. Jag började hyperventilera. Ringde till en annan kompis som bor långt bort och hulkade fram vad som hade hänt. Hon lyckades på något sätt lugna ner mig över telefonen. Minns att hon sa att jag skulle tänka på barnet. Att jag inte kunde blir hysterisk.

Start var min mamma på plats. Vi hämtade upp min kompis och började åka de 25 milen till Umeå. Hela bilresan satt jag och grät och jag minns att min enda tanke var att jag önskade att jag hann fram innan han dog så att jag i alla fall skulle få säga adjö. Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt honom.

När jag kom fram till Umeå träffade jag hans familj. Systrar med familj, mamma och pappa. De kramade om mig och berättade sedan vad som hade hänt. Han hade blivit påkörd av en bil! Han var tydligen påväg hem på lördagskvällen, hade gått på sidan av huvudvägen som går genom vår stad. Eftersom det var höst så var det mörkt ute och bilisten hade inte sett honom. I full fart hade hon kört på honom bakifrån. Han hade tagit smällen med ryggen, flygigt över bilen, smackat in med bakhuvudet i taket och landat på andra sidan. Ambulansen var där ganska fort. I ambulansen slutade han andas men ambulanssjukvårdarna lyckades få liv i honom. Ett akutteam ringdes in i vår stad för att operera huvudet på honom. Hjärnan svällde så fort så de var tvungna att operera bort skallbenen. De blev senare anmälda för detta eftersom de hade gjort tjänstefel. vi har ingen akutsjukvård i vår stad. Det är meningen att man ska forslas till grannstaden, en resa på 45 minuter. Den hade han inte överlevt, så läkarna räddade livet på honom just då. Sen kördes han i illfart till Umeå Universitetssjukhus där han nu låg.

Efter ett tag fick jag gå in och träffa honom. Jag kände knappt igen honom! Ansiktet var så uppsvällt så man såg inte ens ögonen. Han hade slangar överallt. Bandage på huvudet eftersom skallbenen var bortplockade. Han var blåslagen i hela ansiktet. Två ryggkotor var krossade. Armbågen var krossad. Fotknölarna på ena foten var krossade. Han hade ett stort sår på ena benet. Ett sår som nästan fått honom att förblöda- jag minns inte hur många liter blod de hade gett honom. Ena armen var av på flertalet ställen. Låt oss bara säga att det var mer som var trasigt än helt på honom.

Jag satt bredvid honom och höll honom hjälplöst i handen. Frågade om han hade ont. Men läkarna sa att han låg i koma så han kände nog ingen smärta. Jag grät och berättade att jag älskade honom och att han måste överleva för vårt ofödda barns skull. Jag var gravid i 12:e veckan.

Läkarna gav oss inte mycket hopp om att han skulle överleva. Varje timme, varje minut kämpade han mot döden.

Första natten "sov" vi i ett rum bredvid hans. Jag lyckades få nån timmes sömn. Var helt utmattad.

Han överlevde natten. Bredvid sängen fanns det en massa blinkande apparater som mätte blodtryck osv. En utav dem visade trycket i hjärnan. En normal människa har ett tryck mellan 5 och 10. hans låg högt över 50.

Sedan följde 3 veckor då vi bodde på patienthotellet jag och hans familj. Han har tre systrar som jag kom väldigt nära under den här tiden. Hans familj tog hand om mig men ändå kände jag mig så ensam. Vi vaknade på morgonen, åt frukost, gick upp till honom och turades om att sitta där. Vi spelade sällskapsspel och försökte få tiden att gå. Gick omkring som i dvala. Andra anhöriga till personer som kommit in kom och gick. Deras nära och kära blev bättre och de kunde pusta ut något. För oss var det en kamp mellan liv och död varje dag. Skulle han överleva?

Han opererade de krossade kotorna i ryggen. Läkarna vardande oss att han kanske inte skulle överleva, men det gjorde han. Vi fick ta ställning till om man skulle försöka återuppliva honom om han dog. Vi valde svarsalternativ nej.

Ingen kunde ge oss besked om vad som skulle hända med honom. Om han ens skulle överleva dagen.

Men efter tre veckor levde han fortfarande. Trycket i hjärnan hade sjunkit något men han låg fortfarande i djup koma. Läkarna opererade armen på honom. Satte den i något slags skruvstäd så att den inte skulle växa ihop alldeles snedvriden.

Efter tre veckor betalade försäkringsbolaget inte längre vår vistelse.

Efter någon vecka var han så pass bra så att han kunde skickas till sjukhuset i vår närliggande stad. Nytt sjukhus, samma historia. Han fick hjärnhinneinflammation och det såg väldigt kritiskt ut ett tag. Men han klarade det också. Efter ett tag fick han ligga på sjukhuset i vår stad. Där fick han lunginflammation och blev skeppad till Umeå igen. jag for ner och hälsade på honom. Bodde hos min syster som bor en bit utanför.

Magen växte men jag kunde inte koncentrera mig på graviditeten. Jag försökte bara hålla samman. Började shoppa lite barnkläder och saker. Det var roligt. Men det var ju vi som skulle ha gjort det tillsammans. Vi skulle ju välja vilken barnvagn vi skulle ha, bilbarnstol osv.

Han hamnade i grannstaden igen och jag var där 2-3 gånger i veckan. Han låg fortfarande i koma, men hade vaknat något.

När det var dags för förlossning var han inte där. Jag hade mest panik och kände mig så ensam trots att jag hade rummet fullt med folk. Min mamma var med och filmade (för att Andre skulle kunna få se någon dag), min tremänning var där och Andres ena syster.

Jag fick en flicka! :-) Underbart söt och mitt i all sorg var jag så lycklig.

Andre låg i koma i över ett halvår. Han vaknade gradvis upp och när han tillslut var så pass vaken som han kunde vara så insåg vi att han inte mindes något innan olyckan. Han visste inte vem jag var, han visste inte att han skulle ha barn. Han hade heller inget närminne.

Idag blir det 4 år sedan olyckan i höst. Andre bor i egen lägenhet med personliga assistenter dygnet runt. Han har fortfarande inget minne, men känner igen människor. Han har inget närminne men det tränas hårt så idag vet han om att han har en dotter :-) Han sitter i rullstol och vänstra sidan fungerar inte som den ska. Han har fått lära sig allt från början, äta, prata osv.

Jag har lyckats gå vidare. Jag förstår inte riktigt hur, men jag har lyckats acceptera det som har hänt och bygga upp ett liv :-) Vår dotter är den sötaste på denna jord ;-)

Till er som har orkat läsa så här långt: bra gjort! Här avslutar jag min långa berättelse.

Kommentarer

Skriv en kommentar


Millan75 Medlem Bosatt: Sösdala, Skåne län	Postad den 22 juni 2008 23:24 Så ledsen jag blir av att läsa din historia "gråter" Vet inte ens vad/eller hur jag ska skriva ,men vilket tråkigt avslut på ert bråk ni hade

babalas Medlem Bosatt: Norrbottens län	Postad den 23 juni 2008 15:58 Jo det kan man säga.

Pinan Medlem Bosatt: Norrbottens län	Postad den 21 november 2008 19:10 Otroligt starkt av dig att lyckas gå vidare efter detta!! Känner med dig. Det du berättar är näst intill identiskt med min lillebrors olycka fast han frontalkrockade med sin moped mot en bil. Han låg i koma i Umeå i 6 veckor därefter flyttades han till Boden. Vaknade upp och kände till en början inte igen oss, men fick tillbaka sitt minne efter några veckor. Idag lever han ett raltivt bra liv med sambo och tre små barn. Olyckan har dock påverkat honom rejält både psykiskt och fysiskt. Han blev sjukpensionerad vid 15 års ålder och är idag 32 år och fortfarande pansionär pga skadorna. Tragiskt nog... Önskar dig all lycka i framtiden, kram/Pinan!

fru_snuttis Medlem Bosatt: Degerfors, Örebro län	Postad den 16 januari 2009 18:00 ååå vad fin historia gråter kramar om

babalas Medlem Bosatt: Norrbottens län	Postad den 14 februari 2009 11:43 Skönt att din bror har lyckats bygga upp ett normalt liv trots olyckan Pinan. tack så mycket. Tack fru snuttis.

miur82 Medlem Bosatt: Åland, Utomlands	Postad den 18 juni 2009 14:56 Oj hjälp vilken historia! Måste ha varit en tung tid för dej med graviditeten och allt. Kramkram

babalas Medlem Bosatt: Norrbottens län	Postad den 18 juni 2009 18:37 Jo det har inte varit lätt. Tack för kramen

adrenalin Medlem Bosatt: Kungälv, Västra Götalands län	Postad den 31 juli 2009 13:21 jag har suttit och småbölat.

Delyn Medlem Bosatt: Uppsala, Uppsala län	Postad den 2 januari 2010 17:31 Det var länge sedan du skrev detta, och jag undrar hur det går för er!

Isa Medlem Bosatt: Sollentuna, Stockholms län	Postad den 22 januari 2010 13:34 OJJ vilken ruggig historia, Hoppas han nu mår bättre och att ni ändå kan ha en kontakt.

babalas Medlem Bosatt: Norrbottens län	Postad den 28 mars 2010 15:06 Delyn: Det är som vanligt han bor fortfarande i egen lägenhet med assistenter och jag och lillan är och hälsar på honom. Det är inte så stor förändring i hans välmående, även om det inte har blivit sämre, vilket är positivt.